Protocoll öffwer Oroust och Tiöhrn ifrån anno 1662 den 22 septembris till åhrssdagen den 22 septembris anno 1663.

ANNO 1662 den 22 septembris höltz ordinarie heemtingh på Tiöhrnn, öffwerwarandes Kongl. M:tz befallningzman, wällförstådigh Swen Anderson; Brönill j Åhseby, Nills Christenson j Olssby, Gregers j Rörwijk, Anondh i Röre, Måns j Heigwaldh, Olle i Mögenäs, lauretzmän der sammastädes.

1) Elof Svensson i Tolleby anklagas för faderskapet till det barn som pigan Tora Månsdotter i Bäckevik i Stenkyrka sn fött. Han misstänks av två skäl, dels därför att han haft henne i sin tjänst, dels därför att han tidigare lägrat hennes syster. Pigan anger som barnafader en till namnet okänd korpral, som lägrat henne om natten på Esbjörn Anderssons brygga i Marstrand. Eftersom onormalt kort tid förlöpt mellan konception och nedkomst, söker rätten med bistånd av kaplanen framgångslöst förmå pigan till annan bekännelse. Rätten frikänner därmed Elof Svensson och entledigar hans borgensman, Lars Olsson på Herrön.

Iblandh annat samma gångh war at förrätta, framkom för rätten crono(n)es lenssman wälachtatt Hans Rassmuson, som uthj rätten läth framställa Elluff Swenson j Torleby, hwilken war kommen uthj ömell och röchte för ett quinfålck wedh nampn Torre Månssdåtter, som hade tient honom och fådt ett barn. Samma tijdh ähr opläset ett förlöfftingzbreff af Lars Olson på Heröön uthgifwit, hwarutinnan förmältes, att förbemelte Larss Olsson uthj dannemändz närwaro rächte handen för honom, at han skulle blifua tillstädes och stånda till rätta när påkräfdes. Hwilket bref han nu uthj dagh förmente at hafwa fyllest giordt och förbemelte Elluff Swenson sielff at stånda till rätta för hwad att chronones lenssman kunde hafwa honom at tilltala. Blef förbemelte Elluff Swenson för rätten framstält och tilfrågat, om han ifrån denne ömell och beskyldningh kunde sigh befrija, som länsmannen Hans Rasmusson honom derföre tilltalte. Hwartill han swarade:

“Ia, wisserligh kan iagh det giöra.” Än wijdare, om han war den rätta och sanskyllige barnefadher till det barn, som det qwinfålket Torre Månssdåtter j Beckewijken på Tiöhrnn hade fådt, emedan hoon war uthj hans tienst widh samma tijdh. Hwartill han swarade och aldeles dertill nekade, att ingen man skall framkomma, som honom sådant skulle öfwerbewijsa, icke heller wiste han det medh sitt samwet, hwem som ähr för hennes barn den rätta barnafadher, och der så wore att någon kunde honom sådant öfwerbewijsa, skulle han wäll bekenna saningen och derföre lijda. Tillspordess honom af rätten åter igen att efftersåsom han tillförenne hade henness syster besofwet, och nu sedermera ähr den andra systern och blefwen hafwande och födt ett barn, ty blifwer han derföre mistäncht, att han med godh willia skulle bekienna sanningen och sigh ifrån sådan stoor mistanka at befrija? Huar till han icke een, utan någre gånger nekade. Det qwinfålket Torre Månssdåtter blef för rätten inkallat och tillsport, hwem som war rätta barnefader till det barn hoon hade fådt, emedan hon war uthj Elluff Swensons tienst i Torleby? Hon swarade, det war en corporal som på den tijdh lågh uthj Marstrandh. Tillspordes henne åter hwadh den samme carporal hete? Der till swarade hon sig eij weta, efterdy sådant skiedde om nattetijdh uthj Marstrandh, och der kom han tillsammans medh henne, om nattetijdh, så at hon icke kunde undkomma honom. Tillspordes henne, om hon war medh wåldh tagen eller om det war medh hennes willia? Hwar till hon swarade, at hon det icke kunde säija, at han togh henne medh wåldh, men det war och något medh henness willia. Tillfrågandes henne åter till, på hwad orth sådant war skiedt, der hoon bleff besoffuen? Swarade hon: “Widh Essbiörnnss Andersonss bryggia uthj Marstrandh;” Rätten talade henne till, att hon änteligen skulle bekienna sanningen? Dertill swarade hon, det wille hon gierna giöra. Andra gången blef åter förbemelte qwinfolk Torre Månssdåtter inkallat och at rätten förehållit, om icke Elluf Swenson, den hoen hade warit j tienst hooss, om icke han war den rätte barnefader till samme barn? Hwar till hon swarade, att hon icke kunde beskylla honom derföre, emedan ingen annan ähr till samma barn den rätte barnefader utan den för angifwande corporal. Spordes henne till, hwad tijdh hon blef medh barn? Der till hon swarade: Om Martini tijdh.” Frågades henne åter igen till, när hon födde sitt barn? Om 14 dagar effter Sancte Johannis tijdh der effter 1661 födde hon barnet. Hwartill rätten sade, at hon fehladhe uthj detta, emedan det icke öfwer 30. wekor war. För det sidste förehölt rätten, at hon änteligen skulle bekienna sanningen? Men swarade, så sant som Gudh lefwer, är ingen annan der till skyldigh uthj denna sak än denne carporal, hon så offta har bekiendt. Cappellanen herr Christen på Tiöhrn blef af rätten befallat, at han henne afsides taga wille och examinera, at hoon måtte bekienna saningen. Men när herr Christen jnkomb war icke annorledes hennes bekennelse, end hoon stadigt påstodh, at denne corporal war den sanskyldige barnefadern. Och emedan inge wittnen her till fanss, eij heller kunde man nogon wijdare erfarenheet af någon annan få, och eij sielff wille till en annan bekennelse sigh beqwemma än bemelt ähr, dy blef såledess resolverat som föllier: Resolutio: Att aldenstundh man denne bemelte Eluff Swenson hwarken af egen eller af föreskrefne qwinfolkz bekennelse wille sådant tillstå eller widhgå denne öhmell, som han såledess war mistänkt och beskylt före. Ey heller wille quinfolket honom således för rätte barnefader tilltahla eller erkienna. Och icke befantes der till någre skälige witnen at wara, uthan honom altså derföre frij erkenda. Dy erkennes han effter det 21 capitel manhelgebalken frij, till Gudh denne mörka saak framdeles på sådant sätt wille uppenbara. Men quinfolket Torre Månssdåtter blef effter recessen Christian IV sakfelt till cronan 6 rixdaler. Och så frampt hon desse böter icke kunde uthgifwa, då saakfeltes hon at böta effter straffordinantien. Till witterligheet. Actum ut supra.

2) Borgmästaren Petter Dragman i Marstrand visar kunglig fullmakt på att jämte sitt borgmästarskap vara häradsdomare över Orust och Tjörn.

På ofwanbemelte dato blef Kongl. M:tz breff och fulmacht opläsen för menige almogen, meddeelt Kongl. borgmästaren Petter Dragman j Marstrandh medh förmälande at han war anförtrodd af högstbemelte Hans Kongl. M:t och den Kongl. regeringen, jämpte sitt borgmestare embetet uthj Marstrandh, at förwalta häradzdomaretiensten utöfwer Orust och Tiöhrns fögderij.

3) Kaplanen Kristen Jörgensson på Tjörn klagar över Tore Andersson och hans svärfar Anond Jonsson i Halsbäck, vilka av kaplanen lånat dels 200 rdlr mot gården Toröd i pant, dels 202 1/2 rdlr för att inlösa gården Övre Halsbäck, och lovat långivaren att i 6 år få besitta Toröd. Men nu får Kristen varken igen lånet i en samlad summa eller tillåtelse att besitta gården. Tore och Anond hävdar, att kaplanen bör godtaga avbetalning av skulden samt flytta från gården, men rätten dömer kaplanen sin pantegård rådig intill dess lånet i sin helhet återbetalas.

Samma dagh woro tillstädes hederligh och wällerdh man herr Christen Jörgenson, Gudz ordz medhtienare och cappellan uthj det helige predikoembetet på Tiöhrn, och hade stämbt Tore Andersson och hans swärfader Annon Jonson, boende på Halsbeck j Kleffdahl sochn på bemelte Tiöhrn för penningar, dhe honom skyldigh war. Her emot at swara mötte förbemelte twenne bönder. Då läth herr Christen j rätten vpläsa ett pantebreff han hafwer på den gårdh Törrödh j Kleffdaahl socken, som han odelsfålken hade försträckt på 200 rixdaler. Der nest ett annat breff, at herr Christen hafwer länt förbemelte bönder och odelzfålk 200 och half tridie rixdaler till at jnfrälsa den gårdh Öffuer Halsbeck, liggiandes j bemelte Kleffdahl socken, som förbemelte Anon och Tore Andersson jndkomb och bodde på, och herr Christen blef boendess på Törrödh och belofwat j derass breff, at han det skulle niuta oigenlöst j sex ahr. Der effter hade odelzfolken wäl betalt herr Christen någre penninger på samma hanss geldh. Men dee hwarken wille betala honom sine penninger tillsammans eller låta honom niuta sin pant rådigh, som deras breff förmäler om, medh mera herr Christens skrifftlige försätt omförmählte. Her till swarade förbemelte Tor och Joen Annonson, som boende ähr på Halzbeck, och kendes wäll dhe och deras odelzmänz ägor hafwa således kommet j geldh medh herr Christen och satt honom deras odelzgårdar j pant. Och doch förmente, at efftersåsom dhe icke på en tijdh j en summa opbar förschrefne penninger, men tijdh effter annan som dhe kunne komma åstadh betala dem. Men herr Christens pantebreff förmelte, han skulle niuta förbemelte garder j pant, jn till han bekomb sine penninger j enn samblet summa. Hwar på herr Christen och nu fast påstodh och förmente, anten at niuta sitt pant eller bekomma sine penninger och wardt domb begierandes. Resolutio: så hafwer man efter förskrefne saakz flijtige betenckiande och brefwens flitige igenomläsande sampt odelzfolkens egen bekennelse, att dhe hafwa förplichtat sigh till herr Christen, at han skulle niuta förbemelte gårdar i pant, jn till han i enn summa bekom sine penninger. Hwilket ähr lagligt och kiöpebalken 11. och 20. capitlar förmäler om sådane breff och pant, och som herr Christen fordrar sina försträchte penninger af odelzfolken j Halzbeck och Torrödh. Så ähr dem förelagt honom samma penningar, som ännu kan restera af de uthlänte summor, innan sancte Thoma dagh för juhl nästkommande. Der som dhe det icke efterkommer, då fölger herr Christen sitt pant at rådha och beholla som förbemelte lagens capitlar och odelzböndernas vtgifne brefwe förmäler, jn till han eller hans arfwingar derutinnan warder skadelöss betalte. Actum ut supra.

4) Länsmannen Hans Rasmusson uppläser ett brev av fogden Sven Andersson, vari denne klagar över att Hans Eriksson i Kebene vid tinget på Tjörn den 30/1 1662 förtalat tre avlidna män, nämligen fogden Jakob Nöring, svorenskrivaren Mårten Frost och borgaren Nils Bengtsson i Marstrand, i samband med att Sven Andersson på Jakob Nörings arvingars vägnar med ett skuldbrev av år 1648 bevisat Hans Eriksson vara honom skyldig 100 rdlr in specie. Fogden kräver att Hans åläggs att betala skulden samt straffas för grov ärekränkning. Hans Erikssons yttrande, att ingen större skymf kan drabba honom än den som han redan har lidit, menar fogden ej kan berättiga Hans att fritt förtala sin motpart inför sittande rätt. Hans Eriksson svarar, att han varit drucken vid brevets undertecknande 1648 och ej mottagit några pengar. Vidare kan han ej tillvita Jakob Nöring eller Mårten Frost något oärligt men vidhåller att Nils Bengtsson var en bedragare, samt begär att den böneskrift som han tillställt Jakob Nöring skall uppvisas. Målet uppskjuts till nästa ting.

Samma dagh praesenterade sigh för retten cronones länsman wälachtat Hanss Rassmusson på Tiöhrn, som på befalningzmans wälachtatt Swen Andersons wägnar insinierade uthj rätta en jnlago som effterföllier: “Efftersåssom jagh vnderskrefne till sidstholne tingh her på Tiöhrn, som war den 30 januarij jnnewarande åhr, widh en slottens stämbningh hade j rätta låtet fordra Hans Erichson j Kibenne förmedelst enn skuldfordran, bestående at 100 rixdaler in specie, som iag uppå sahlig Jacob Nöhringz arfwingarss wegnar efter en klar och ocaserat handskrifft, daterat Olssby 27. januarij anno 1648, af förbemelte Hans j Kibenne hafwer at fordra. Och ehuruwäll denne debitor sigh då på tinget fast sälsampt anstelte, j det han icke allenast begynte at neka gälden, uthan och foor uth medh en hoph otijdelige blasphämier och ährerörige skiäldzordh öfwer dess salige och döde kroppar, som handskrifften angick, och delss warit öfwerwarande, då hon giordess, hwilka nu liggia j jorden och hwjla. Så blef lickwist samma gångh afsagt, at domaren medh laurättet wille huxa sigh j 6 wekers tijdh och den effter fälla domb j saken, hwilket ännu icke skiedt ähr. Altså är iag worden förörsakat på ny igen och nu till närwarande tingh låta gäldenären medh sin förlöfftingzman Nills Christenson j Olssby för rätten instemba, wenligen begierandes att rättens bijsittiare, att dhe saaken wille optaga, öfwerwäga och skiärskåda, och migh sedan öfwer hwadh som proponeras en rätmässigh domb medhdeela. Och såsom iagh nu först will framleggia förbemelte Hans Erichsonss vtgifne handskrifft sub numero 1. hwilken iag förmodar skall wara odisputerligh, förste gången efterdy at hon är åhr 1650 den 21. martij opläsen på ett almenligit tingh, som medh sworenschrifwaren sahlig Mårten Frostes egen handh är at bewijsa. Och för det 3:die den gieldenären icke medh richtige quittozedlar kan afbewijsa gelden wara guldin, förmenar iagh at handskrifften icke alenast böör ståå widh macht, utan och så skulden medh dess efterstående jnteresse och ränta ofehlbart effter hooss gående rächningh sub numero 2. bör in integrum resti(t)ueras och betalas och sädan den som en sådan klar och oemotsäijeligh obligation och egenhendigh j gode mäns nährwaru underskrefwen och påtecknat förnekar, derföre arbitraliter bör plichta. Hwadh wederparten Hans Erichson j Kibenne för sin egen person belangar, så wyrder iag icke så stoort saaken med honom at disputera, efftersom det faller min redelighet något förnähr, at gå j retta medh en sådan, som en gångh förmedelst sine begangne fauter ähr skildh widh ähra och redeligheet, j det iag senaste här inne tinge, doch högt emot min willia, nödgass för allom at giöra kunbart medh enn 12-mannadomb, vthstedt in anno 1648 den 2 novembris, och ännu yttermera om behof giörs, achtar at bewijsa, och effterdy han uthan twifwell inbillar sigh, man icke kan giöra honom någon större skimpt än som honom reda öfvergången ähr, derföre skall honom stå fritt at lysa munnen uthur lagh och ösa uhr sig hwadh honom lyster, dy wil iagh som sagt ähr, så wijda denne skulden angåår, medh hans person intet hafwa at beskaffa, uthan hålla migh fast intill hanss förlyfftingzmann Nils Christensson j Olssby, och om den öfwer några flera aff rättens besittiare, eller andre som lust hafwa saaken at förfechta och disputera, det migh och någorlunda är kommit för öhronen af een part wara sagt, då begährer iagh, at den eller dhe nu willia stiga fram och stå migh till fota, så welle wij j Gudz nampn pröfwa lyckan, och tillsee hwadh lagh och stadgar kuna oss emellan säija, hwarmedh iagh för min persohn gärna åthnöijes. För det andra kan iag icke vnderlåta, dee sahlige och döde mäns kroppar, som på senaste tiingh så skambligen blefwe på sin dödhe mull af Hans j Kibenne vthskielte, så wijda iagh det lagligen och medh fogh giöra kan, at förswara. Och som deras, nembligen sahlig Jacob Nöhringh, sahlig Mårten Frost, medh en annan ehrligh danneman af Marstrandz by Nills Bengtson benämbdh, bäste ähretitul war tiufwar och skielmar, som Hanss j Kibenne dem då innför en sittiande rätt offenteligen uthskielde, hwilket straxt blef protocollerat, och iag sedhan läth tillspörria menige man af almogen, om nogon war, den wijste dhe sahlige männ något på dhenas ehra och döde mull at efterseijia, ähn det som ährliget och godt war? Hwar till menige man swaradhe, dhe icke annat wiste medh dem, än det som ährligit war, och tackade dem än, då för hwar dagh dhe war i derass omgenge. I det samma will iag ännu yttermera nu j dagh menige tinghalmoge hafwa tillfrågat, om nogon wet dee sahlige men nogot osömmeligit at effterseija, häller j widrigt fall gifwa dem et sådant skåtzmåhl som dhe hafwa förtient. Och den som icke annorledess om deras förhållande kan bespörias, än det som ährlige män wäl sömmer och anståår, så förmenar iag wisserligen deras dödha lekammen borde liggia j jorden obeklickadhe och oskielde, både af een och annan. Och der hooss begierar tienstligen af rättens besittiare, at denne Hanss j Kibenne måtte för sådane ährerörige beskyldningar androm till exempell lagligen och extraordinanie affstraffat blifwa. Detta iag så korteligen will hafua rätten insinuerat, med begieran det måtte upläsas och påskrifwass, och hwadh som afsagt blifwer j domen införes j rettens förwalter den högste Gudh j woldh befalat, förblifwandes rettens tienstberedde Swen Anderson. Rörwijk den 22 septembris anno 1662. Här emot at swara mötte förbemelte Hanss Erichson j Kibenne, och sade sigh wäl hafwa vnderskrefwit een handskrifft på 100 rixdaler och altså öfwerdraget till sahlig Jacob Nöhringh, men föregifwer sigh densamne för druckenskap skull icke wettat hwadh han haar vnderskrifwit, sampt swor och nekade widh alt det gode som han wille hafwa j denne och den tillkommande wärlden, at han aldrigh upbar någon penningh ellen penningz verdij aff förbemelte sahlig Jacob Nöhringh. Anbelangande Hans Erichson j Kibennes erkläringh, j det han hade på näst förledet heemting öfwerfussat dee dödhe kroppar medh, som uthj jorden liggia och hwijla, sampt demsamme medh otilbörlige skeldzordh jniunierat, sahlig Jacob Nöhringh, sahlig Mårten Frost, medh sahlig Nillss Bengtson af Marstrandhzby, och blef honom her af rätten tillfrågat, om han sådant wille eller kunde tillstå? Hwartill Hanss Erichson swarade, sigh medh dee twenne, som war sahlig Jacob Nöhringh medh den sahlig sworenskrifwaren Mårten Frost, icke uthj någor motto wiste medh dem, än det som ährliget och wäll war. Men Nilss Bengtson skielde han för en skielmb och prakare. För det öfrige begärade bemelte Hans Erichson i Kibenne af rätten, det befalningzmannen Swän Anderson motte tillhollas at läggia fram uthj rätta den suplication, som han hade inhendigat till sahlig Jacob Nöhringh, hwilken suplication han föregaf redan uthj dee danshes tijdh een worden påskrefwen af landzhöfdingen för detta herr Ifwar Krabbe, och förmente, enär den uthj daghliuset kommo, skulle den wara Hanss Erichson een frij vndanflycht j detta måhl emot sin wederparth. Och efftersom bemelte supplication icke straxt war uthj rätta inhendigat, blef derföre denne saak opskuten till nästa hemtingh.

Folke Almegius