Ett av Skärhamns sista trankokerier


Trankokeriet Cupsund ägdes av Nils Olsson och var ett av Skärhamns sista trankokerier. På äldre dar överlät han detta såväl som sillhandeln till sin måg James Hendry. Trankokeriet drevs till 1918 då det upphörde.

Nils Olsson
(kallad "Starke-Nils")

Detta kokeri är en kvarleva av de många som började uppföras på senare hälften av 1700-talet då sillen gick till i stora mängder på kusten. Men som man inte hade tillräkligt med tunnor och salt uppstod problem om hur den skulle bevaras.

 

Men rätt snart uppkom tanken på sillens användning vid trankokning. Tekniken att koka sill till tran var inget nytt, då man kokat tran tidigare i mindre skala.

 

Under senare hälften av 1700-talet uppfördes många trankokerier på kusten. Från en förteckning inom Orust och Tjörns fögderi från 1788, har detta område omkring 140 trankokerier.

 

Även inom Skärhamn, som då blev en början till ett samhälle, anlades fyra trankokerier. Det första uppfördes på Skäret där Karl Johnssons hus stått. Innehavaren av detta kallades Patron som också hade krogrörelse och brännvinsförsäljning. Man har hittat gamla mynt på tomten.

 

Ett annat låg intill Elviras hus. Elvira har berättat att jorden i hennes trädgård är alldeles svart av tran som runnit ned där. Ett trankokeri har ståt i svängen där Maria bor samt ytterligare ett vid ångbåtsbryggan.

 

Denna modell av tranlampa
var vanlig på Tjörn.
 

Man kan då fråga sig vad man använde tran till? Jo, den användes till belysning. Man slog tran i en liten skål, en s k tranlampa. I denna lampa lade man en veke över kanten och tände på. Där blev en liten låga som lyste upp rummet så att man kunde reda sig. Bättre något än intet. I Skärhamns sjöfartsmuseum finns en sådan tranlampa, men på den saknas en s k slickare. En slickare är en liten skål som skall hänga under snipen under veken, för att ta upp dropp som annars kan falla ned på bordet.

 

Men andra tider stundade. Omkring 1870 upptäcktes oljan i Amerika. Det går en historia om att en farmare hade lite vatten för sina djur. Han lät då gräva en brunn, men i brunnen kom inget vatten, bara olja som inte var tjänligt för djuren. Han sålde då gården och flyttade därifrån. Denna historia låter osannolik, men kan vara sann.

 

Oljan var egentligen ingen nyhet. Den har varit känd i Persien i flera tusen år, men ingen har brytt sig om att använda den eftersom den inte behövdes för belysning. På den tiden gick man upp på morgonen då det blev ljust och gick till sängs när mörkret föll. Det är ju också den mest naturliga dygnsrytmen.

 

Efter raffinering i Amerika till fotogen, visade sig fotogenlampan lämplig som belysning och fotogenlamporna kom i marknaden. I sjöfartsmuseet hänger en sådan lampa och Skepparns-Erik påstår att denna skulle vara den första i Skärhamn. Detta kan mycket väl vara fallet eftersom Anders (Eriks farfar) byggt huset just vid denna tid då lamporna kom till.

Omkring år 1900 kom en man vandranda till Skärhamn. Ingen visste var han kom ifrån eller vad han hette och intet talade han om det heller. Han var klädd i gamla, svarta, smutsiga kläder. Rocken liknade en bonjour eller frack som han skurit skörten av. Man trodde att han varit betjänt eller dylikt tidigare. Eftersom ingen visste vad han hette, kallades han för Mäster Pejlot. Han livnärde sig på att förtenna kopparkastruller och laga spritkök då dessa kom i bruk.

 

Eftersom han inte hade någonstans att bo, fick han disponera en kammare i magasinet på Cupsund. Här bodde han ett antal år till han flyttade till Nordvikstrand, mer om detta senare.

 

I en stenstuga i Nordvikstrand bodde en fattig fiskare som kallades Hurven. Han sades vara illegitim son till storbonden på Röa. Denne Billström hade inga egna barn, men han hade, vad folk påstod, sått lite ”vildhavre” här och där i bygden.

 

Det gick många historier om Hurven, men mest känd var han för sin stora styrka. Då han varit ute och fiskat, drog han båten efter sig upp på land för han hade ingen fånglina i båten och inte behövde han någon heller. Kanske anledningen var att han inte hade pengar att köpa någon för.

 

Jag har hört äldre folk berätta att då de skulle gå till Hermans affär i Nordvikstrand och handla, måste de följa en gångstig som gick strax utanför Hurvens stuga. (Vägen nedanför berget fanns inte då). Stugan var belägen ovanför Patriks i en stenmal.

 

Ibland satt Hurven på en sten utanför stugan med ett stort fiskfat i knät och åt ur detta. Det var mycket praktiskt, för under det han åt spottade han fiskbenen utför stenarna och det fanns alltid katter som tog hand om resterna och på så sätt slapp han att diska.

 

På tal om att diska, har jag hört berättas om en kvinna som löste detta på ett alldeles speciellt sätt. Då de ätit, bar hon ut all disken på gården. Sedan kom katterna och slickade rent – synnerligen praktiskt. Katterna gjorde samma tjänst som den modernaste diskmaskin.

 

Men även den starkaste kan falla. År 1912 gick Hurven ur tiden och sedan stugan blivit om, flyttade Mäster Pejlot in. Här bodde han och stugans enda rum fick tjänstgöra både som bostad och verkstad.

 

Sonja, född 1917, som är född i Nordvikstrand, minns att Mäster varit i hennes hem och lagat ett spritkök. Det kan ha varit i början på 1920-talet.

 

Om man betraktar fotot av stenstugan ser man en man stå utanför. Detta är Mäster Pejlot. Som synes av stugan är denna inte särskilt hög. Jag har hört berättas av folk som varit inne i den, att det är nätt och jämnt ståhöjd på mitten.

 

Här bodde han och verkade med sina sysslor in på 1920-talet, då han flyttade till åldershemmet i Siröd.

 

Denna lilla historia kan kanske vara upplysande för sena tiders människor som kanske hört talas om tran, men inte vet vad tran användes till.

 

Tran kan vara bra för mycket, bl a till att blanda i färg för att spara på linolja. Bönderna använde tran till att smörja grisar med, då de fått för mycket lus. Lusen åt då av tranen så att de sprack och grisarna blev fria från ohyran.

 

Tran kan också vara bra att smörja frusna, frostbitna tår med – talg är ännu bättre. Om man använder talg, skall man sätta sig framför luckan i spisen, öppna denna så att det blir max värme och gnida de frostiga tårna med talgen. Det är mycket effektivt, det kan jag försäkra för jag har gjort det många gånger.

 

 

Trankokeriet i Kupsund.

Om man betraktar bilden på Cupsund, så är männen vid kitteln invid berget James Hendry och "Mjölnarn" (Mornarn), som tidigare varit mjölnare på Nils kvarn som stod på Buskär. Denna kvarn sålde Nils år 1900, varefter den nedmonterades och flyttades till Grinneröd.

Den gamle mannen på bänken är Nils Olsson och pojken på sidan om är Valter (hans namn var egentligen Waldemar men han fick alltid heta Valter). Valter var född 1903, så man kan uppskatta att fotot är taget omkring 1908. Nils dog 1912, i en ålder av 82 år.

 



Skärhamn i november 1986

Arnold Johansson

Tjörns Släktforskare har kompletterat med bildmaterialet.


 

Senast uppdaterad: 2017-02-11