Ur Göteborgs-Posten 26 juni 1928

För en tio, femton år sedan var det icke ovanligt att på västkusten finna samhällen, som saknade vägförbindelser inåt land. En plats sådan som  Bleket befann sig då ännu i denna situation, ja, ett så pass stort samhälle som Skärhamn hade det föga bättre ställt. Dessa missförhållanden är emellertid numera avhjälpta i, så vitt vi ha oss bekant, alla fall utom ett. Detta enda undantag gäller det lilla fiskeläget Björholmen på Tjörn. Det är fullständigt avstängt från allt vad körtrafik heter och måste uteslutande lita till båtfart när man icke vill eller kan gå.                   I vanliga fall får ju denna utväg anses passabel. Man har att ro endast någon kilometer till Halsbäck och kan sedan därifrån taga allmänna landsvägen. Men under vissa väderleksförhållanden kan det vara förbundet med stora, att ej säga oövervinneliga svårigheter att båtledes ta sig fram mellan de båda platserna. Vid sådana tillfällen råder alltid stor ängslan på Björholmen, ängslan för att något skall inträffa, som skulle påkalla snabb hjälp utifrån.

       Bleve  någon av oss under en sådan situation hastigt sjuk t.ex., så vore det ingen möjlighet att inom rimlig tid bringa läkarhjälp. Och uppstode här eldsvåda – ja, då vore vi ohjälpligt förlorade.

       Denna förklaring kommer från en av lägets äldre inbyggare. Han tillägger vemodsfult: att vi under dylika omständigheter icke kunna föra våra döda till graven kanske inte betyder så mycket, ty ett uppskov är ju i sådant fall åtminstone inte riskabelt. Men ändå….

       Det lär verkligen på kartan finnas en väg uttagen ända fram till Björholmen. Den säges gå från Halsbäck över det bergmasiv, som skiljer de båda platserna åt. Då det syntes oss vara av intresse att se de möjligheter till väg, som här kunde erbjuda sig, vandrade vi den stig, backe upp och backe ner, som uppgavs betecna sträckningen för den tilltänkta trafikleden. Det var en fruktansvärd terräng, där man långa stycken måste formligen klättra fram. Hur man där skall för rimliga kostnader kunna anordna väg är oss obegripligt.

       - Den stigen vi följt är våra barns skolväg , - anmärker en fiskarhustru, - De går över bergen till och från skolan. Vid denna tid ha de ju inga svårigheter att ta sig fram, men i ur och skur under mörka kvällar höst och vinter är det synd om dem. Då fara de förskräckligt illa och riskera att råka ut för olyckor.

       Skolväsendet i Klövedals socken, inom vilken Björholmen är belägen, kommer som bekant att omorganiseras. Bland annat skall en centralskola anläggas vid Långekärr, i samband varmed småskolan i Kolleröd indrages.

       Det har framhållits, att denna anordning ur undervisningssynpunkt blir förmånlig även för Björholmen. Det är nog också riktigt, men för att barnen från detta läge skola kunna njuta av den bättre undervisningen blir det väl ändå nödvändigt att skaffa dem väg till skolan. I längden kan det icke få fortgå på det gamla viset.

       Men en väg till Björholmen blir en fruktansvärd dyr historia, säger man. Behöver den verkligen bli så väldigt dyr? Så vitt man kan se, bör vägen lämpligen från Björholmen dragas till Klova, dit terrängen icke är så svår. Vid denna plats, vars bebyggare äro i fråga om väg lika ställda som grannarna i Björholmen, kunde en bro slås över ett smalt sund, varefter vägen kunde fortsätta till Röds strand och vidare följa byalagets strandväg upp till Röd, varifrån redan befintlig allmän väg leder vidare. Då den nya trafikleden ju icke behövde byggas för större eller tyngre trafik borde kostnaderna

vara överkomliga. Det må f. ö. Undras, om icke anslag ur fonden för ödebygdsvägar kunde erhållas i detta fall.

      Att något måste göras, och det utan allt för stort dröjsmål, för att Björholmens isolering från land må brytas, är uppenbart. Det gäller dock ett samhälle med cirka 100 innevånare.

Den omständigheten att de flesta männen på Björholmen äro havsfiskare – läget har 3 båtlag – förklarar, att Björholmarna icke vetat hålla sig framme på vägstämmor o.s.v. Det är alltid svårt att få initiativ tagna på ett fiskeläge. Men därmed är icke sagt, att önskan om förbättringar – i detta fall om väg – där är mindre

livlig än på platser, från vilka den ena framställningen följer på den andra. På Björholmen har man i det stora hela resignerat och endast hoppats, att landshövdingen någon gång skulle få sina vägar över till deras avkrok.

– Komme han hit, – yttrade någon, – och finge se, vilket behov av väg som här finnes, så skulle det nog inte dröja, förrän även vi finge landsvägsförbindelse med yttervärlden.

         Trots allt har Björholmen icke egentligen gått tillbaka under senare åren. Befolkningen håller envist fast vid sin avskilda lilla plats. Och den kan t.o.m. nära storhetsdrömmar.

         - Vår naturliga hamn, – säger man, – är ypperlig, kanske den bästa i Bohuslän, Kunde vår plats bara i fråga om vägar och telefon bli jämställd med de andra fisklägena, så skulle det nog bli rask utveckling här.

                             Ja, varför inte?